Irene Trotzig
Till bloggen

2 juli 20262 min läsning

Det inre landskapet – om att måla minnet

Jag målar sällan en plats jag ser framför mig. Det jag söker ligger längre in — i minnet, i drömmen, i det halvt bortglömda. Våra hemliga platser i det inre och det yttre, brukar jag säga. Det är där bilderna börjar.

IIrene TrotzigKonstnär · Maglehem
Det inre landskapet – om att måla minnet
När jag var liten bodde vi i Villiers-le-Bel, en lugn förstad till Paris. Sedan kom Öland, familjens gård, det gemensamma barndomshemmet. Kanske är det därför husen och rummen återkommer i mitt måleri. Väggar som öppnar sig, portaler, en pelare som bär upp ett ljus. Arkitektur som minne snarare än byggnad. I färgernas specifika ton bygger jag ett drömskt landskap. Först lägger jag ner fält — dova, mättade — och låter dem tala med varandra. Ibland svarar de genast, ibland får jaget vänta i dagar innan en punkt hittar sin plats och hela ytan stillnar. Naturens rumslighet finns alltid med. Grästuvors prasslande i dimman. Ljud av vind. Lekande stenar när vågor slår mot stranden som böljande pyramider. Jag försöker inte avbilda det utan låta det klinga vidare i bilden. En målning är färdig när jag inte längre kan lägga till något utan att ta bort något viktigt. Då lämnar jag den. Sedan är det betraktarens tur att träda in och gå vilse på sitt eget sätt — det är först då bilden lever färdigt.

Ateljébesök

Vill du se konsten på nära håll?

Hör av dig för visning av måleriet i Skolan i Lillehem — helt kostnadsfritt.

Fler från bloggen

Alla inlägg